An offer you cannot resist

Hur maffiatendenser smugit sig in i godkännandet av en kraftledning

Statliga aktörer har lagt sig platt för miljöorganisationer och gjort upp med dem för att slippa domstolsprocesser. Det nyliga fallet med kraftledningen och tjädrarna visar tydligt vilka problem Sverige har med miljölagarna. Särskilt i ett nytt läge där andra prioriteter för samhället - säkerhet, konkurrenskraft, klimat - måste vägas in med större tyngd.

Utgångsläget är i sig mycket märkligt. Regelverk som värkt fram i Bryssel leder till att verksamhet som tar mark i anspråk kan stoppas av triviala naturvårdsskäl. I alla fall som reglerna tolkats av nitiska tjänstemän på svenska myndigheter. Lika märkligt är att våra politiker beslutat att miljödomstolar kan låta detaljer i naturen bli överordnade alla andra prioriteter för samhället på platsen ifråga, inklusive den konstitutionellt skyddade äganderätten till mark.

Den tredje rävsaxen är att det är fritt fram för ideella organisationer att sätta igång rättsmaskineriet för att sätta käppar i hjulen - trots att de varken har intressen i verksamheten eller behöver ta ansvar för samhällets kostnader eller olägenheter för andra medborgare.

Nu har vi fått se ännu en nivå på denna absurda cirkus

Birdlife och Naturskyddsföreningen överklagade ett planerat kraftledningsbygge i Sörmland för att tjädrar skulle störas på platsen. Sådant är inte ovanligt. Det kunde varit en av många inlagor mot pågående skogsbruk eller en protest mot planer på gruvbrytning. Vi har alltså en ganska vanlig, nästan normaliserad situation där överordnade miljöregelverk och frikostiga klagansprocedurer hindrar normal markbaserad verksamhet. Kanske drivs miljöskälen igenom och stoppar bygget, kanske kommer bygget att godkännas av miljödomstolarna. I alla händelser blir det en kostsam process i flera steg, med kraftiga förseningar och sannolika fördyringar som resultat.

Redan här känns fallet som ett exempel på hur miljöregelverken lägger krokben för samhällsutvecklingen. Särskilt som det handlar om elförsörjning för fossilfri ståltillverkning och därmed är både en vital del av Sveriges klimatomställning och en investering i framtida konkurrenskraft. Sällan blir det så tydligt att överdriven naturvård står i konflikt med hållbar utveckling.

Men det blir ännu värre

Den 29 maj deklamerar Birdlife att man “ger grönt ljus till ledning”. Det vill säga de och Naturskyddsföreningen drar tillbaka sin överklagan av kraftledningsbygget. Budskapet är alltså att två ideella naturorganisationer godkänner projektet. Som om det vore deras uppgift eller ansvar. Som att ett medborgargarde i Vilda Västern godkänt att järnväg skulle byggas över prärien. Eller att motorvägsbygge på Sicilien godkänns av lokala särintressen.

Godkännanden som ges efter att organisationerna ifråga har fått igenom sina krav på eftergifter från samhällets legitima institutioner.

Det som sker är att VDn för statsägda Sveaskog kontaktas av regeringens sedan tio år särskilda utredare för initiativet Fossilfritt Sverige – innan det var han mångårig generalsekreterare för Naturskyddsföreningen. De vill hitta en lösning på den rätt pinsamma situationen där klimatet ställs mot naturvård i en röra av officiellt processande.

De två företrädarna för statligt kontrollerade verksamheter får idén att mark hos Sveaskog kan användas som kompensation för kraftledningens olägenheter för tjädrar. De övertygar sedan Birdlife och Naturskyddsföreningen som alltså drar tillbaka sina krav. Det blir förvisso tjädrar på andra platser som gynnas – de som befinner sig vid den tänkta kraftledningen kan tydligen ändå offras i en deal.

De inblandade, inklusive statsägda SSAB och Vattenfall, hyllar varandra och hyllas av andra för att ha hittat en lösning som upphäver domstolsprocessen och tar bort förseningar av bygget. Samordnaren för Fossilfritt Sverige kallar beslutet av Birdlife och Naturskyddsföreningen att dra tillbaka sin överklagan för “modigt”.

Men vad är det egentligen som hänt?

Jo statens representanter har lagt sig platt för miljöorganisationer och gjort upp med dem för att slippa domstolsprocesser som skulle försena deras projekt. Det vill säga, de tar lagen i egna händer och legitimerar kraven istället för att låta miljödomstolarna reda ut hur motstridiga statliga intressen ska vägas mot varandra. Detta sätter ett obehagligt exempel. Särskilt som det jublas över överenskommelsen.

Har vi alltså nu en situation där statens aktörer förväntas göra upp med civilsamhällets kravställare vid sidan av etablerade domstolsprocesser? Där bedömningar av behoven av naturvård flyttas från demokrati och juridik till dolda förhandlingar med särintressen? Där miljööverklaganden som sker utan eget ansvar nu kan nyttjas på andra områden och platser för ytterligare uppgörelser?

Är det verkligen så här vi vill ha det?

Ytterst handlar det om konstruktionen av miljöbalken och processandet av miljöärenden i myndigheter och miljödomstolar som vuxit fram under några decennier när målkonflikter med säkerhet, konkurrenskraft, välfärd och klimatomställning inte aktualiserats.

Det är nya tider nu. På EU nivå är det klarlagt i den strategiska agendan vilka prioriteter som gäller för en hållbar utveckling. Det är hög tid att Sverige reviderar sin miljölagstiftning så att vi kan arbeta mot viktiga samhällsmål utan att behöva uppgörelser av den typ vi just bevittnat.